Pick Language

Maxim Grigoriev

maxim-grigoriev

Maxim Grigoriev, born in 1980, is an author, critic and translator from Russian into Swedish. He was born in Moscow, Russia, where he grew up until he moved to Sweden as a teenager. He made his debut with a collection of short stories, Städer (Cities), which was awarded the esteemed Borås Tidning Prize for debut authors. In 2016, he published his first novel, Nu (Now). He regularly writes for the Swedish magazine Axess and for Svenska Dagbladet, the second largest newspaper in Sweden. Grigoriev has also translated Russian authors such as Olga Slavnikova and Venedikt Yerofeyev into Swedish. He has previously lived in Berlin and Porto but currently resides in Paris with his wife and their two children.

 

  • EUPL Year: 
    2021
  • EUPL Country: 

Winning Book

Europa (Europe)

When Nikita was 14 years old, he escaped from Moscow to Paris. Now he is a middle-aged man, overweight and exhausted. On the balcony of a stranger’s apartment in Nice, he stands looking out over the winter sea. Nina was his only friend. In the emigrant’s pessimistic consciousness, the timelines intertwine. The city becomes a mere memory. The romantic dream of a cosmopolitan Europe slowly falls apart, while the city of his childhood, Moscow, becomes increasingly attractive and shimmering. Maxim Grigoriev’s Europe is a new kind of novel about exile, a reckoning with nostalgia and homesickness. It is also a hate-filled hymn to the centuries-long history of Russian emigration, with the misanthropic graphomaniac, philosopher and failed terrorist Nina at its centre.

europa

Publishing House

Organisation: 
Albert Bonniers Förlag

Agent / Rights Director

Email Address: 
Representative: 
Maxim Gregoriev

Excerpt

Jag vet inte. Nu, trots regnet, står de sju fönstren uppslagna. En däven lukt slog emot mig när jag låste upp ytterdörren: en söt blandning av möbellack och blött virke, damm och mögel.

Det var ljust i hallen. Jag stängde den metallförstärkta dörren bakom mig och lade ifrån mig nycklarna på en smal byrå, bredvid en bunt brev och reklamblad. Ljuset kom strömmande genom glasrutorna på en dubbeldörr rakt framför entrén. Bakom dörrarna syntes ett rymligt rum med högt i tak och tre valvfönster. Fiskparkettens trianglar pekade ut mot strandpromenaden och havet. Kvällssolens gyllene parallellogram genomträngde det svävande dammet och skars av precis innan de nådde den motstående väggen. Mot väggen stod ett mörkt vitrinskåp. Mellan bokhyllan och fönstren fanns ett runt bord, också det i mörknat ekvirke, med tillhörande fyra stolar inskjutna under bordsskivan och en grön lampa i mitten. I övrigt var rummet tomt, och i de spröjsade rutorna lyste ett plågsamt azurblått intet.

Deux piéces, hade advokaten sagt. Jag lade ifrån mig attachéväskan på bordet och gick tillbaka till hallen. Den torra parketten kved under varje fotsteg. Till höger om entrédörren, eller till vänster när man kom in, låg köket. En liten korridor, med ytterligare två dörrar, vek av åt andra hållet.

I det andra, mindre rummet var fönsterluckorna igenskjutna. Det var ett hörnrum som också det vette mot strandpromenaden samt mot stentrappan utefter husets kortsida. Samma diagonala solstrimmor, men strimlade i punkter, löpte över golvet mot en stor gammal dubbelsäng, som om de strök över den. I hörnet mellan fönstren stod en stol; vid sängen: en byrå med en vit spetsduk. Det fanns ett gammaldags klädskåp i ljust lackerat trä, kanske teak. Vid sängens fotände låg en uppsättning prydligt hopvikta sänglakan, av plastförpackningen under dem att döma hämtade från en kemtvätt, vända diagonalt mot sängens rektangulära ruta, också de i samma vinkel som parketten och ljusstrålarna.

Jag tittade på sängen en kort stund, kände med handen på det tjocka vita bomullsöverkastet och gick sedan tillbaka till hallen.

När jag öppnade dörren mittemot sovrummet slog en frän och fuktig kyla emot mig tillsammans med en kvävande odör. Jag tog ett steg tillbaka.

Det var mörkt därinne.

Jag slog på ljusbrytaren, men ingenting hände. Jag plockade fram mobilen, lyste framför mig och genomfors av en rysning. I det kalla konstljuset, som träffade det bortre hörnet, framträdde ett badrum med väggar flagnade och deformerade under vita och grågröna mögelbölder. I hörnen och runt badkaret spred sig svartmögel. En vit byrå intill handfatet hade grånat under ett tunt lager av dammliknande mögelstråk. Spegelns övre del hade drabbats av kristallformationer som liknade grågrönt salt. Det smala fönstret mot ett ljuslöst luftschakt stod öppet.

Jag blev täppt i näsan och kände hur ögonen tårades och halsen blev torr.

Jag stängde dörren och hostade i ärmen; gick tillbaka till vardagsrummet och öppnade ett av dubbelfönstren.

De franska fönstren ledde ut till en smal men riktig balkong. Jag tog steget ut, lutade mig mot räcket och drog in den fuktiga, vidöppna havsluften. Med händerna mot balkongräcket, ljummet av kvällssolen, såg jag rakt ut över havet. Nere på den tomma Quai des États-Unis åkte en bil, och en man korsade bilvägen på diagonalen. En klarinettspelare höll på att packa ihop. Det var kväll i Nice, men fortfarande ljust; solen höll på att gå ner över flygplatsens avlägsna torn.

Balkongen var tom, med undantag för ett litet runt metallbord. I en vit crème fraîche-burk, fylld med jord, stod en före detta rosmarinplanta.

Jag gick in igen och öppnade alla de sju fönstren: med behagliga, gamla låsmekanismer, tunga beslag och handtag i vitmålad gjutjärn. Det blev ännu ljusare i rummen. På fönsterglasen syntes dammspår efter flera års regn.

Jag gick tillbaka till hallen och tittade in i badrummet. Till vänster om dörren stod ett gjutet badkar, med smidesfötter i form av lejontassar. Själva badkaret verkade ha skonats, men när jag lyste över det såg jag att väggen ovanför täcktes av en målning som föreställde en palm i olika nyanser av mörkgrönt. En stor mögelfläck, i konturerna av en luftballong, hade lagt sig över palmen.

Jag stängde dörren, kände efter att den gick igen ordentligt, och återvände till det stora rummet. Jag stod, rådvill i mitten av rummet, och såg på havet.

Fjärran inom mig, bortom min inre himmelsrand, kom en tyst våg av sorg svallande, och ebbade ut.

Jag vände mig om och tittade på vitrinskåpet, på rader av gula och grågula bokryggar bakom det gamla glaset som här och där förvrängde innanmätet.

Jag stod och betraktade dem, utan att tänka på någonting, med händerna i byxfickorna.

Plötsligt försvann ljusstrimmorna, som om någon hade dragit ner ljuset med en dimmer. Jag vände mig om mot fönstren. Solljuset återkom efter en kort stund, liksom en flykting beröring av ett barns fingrar, och försvann därefter för gott. Det drog kyligt från gatan.

Jag gick till köket. Också i det avstängda kylskåpet hade det bildats svartmögel, men ingenting ruttnade; det enda som fanns kvar var en halvtom flaska ukrainskt dessertvin i dörrhyllan. Jag gick till hallen igen, och identifierade genast ett svart elskåp med uråldriga säkringar. När jag samlat mod och dragit upp strömbrytaren – den bjöd lite motstånd, som en gammal mekanisk leksak som måste vevas upp – hördes kylskåpets yrvakna brummande från köket och i den redan ljusa salongen lyste den gröna runda bibliotekslampan.

Jag hällde upp vinet och gick tillbaka till vardagsrummet, drog ut stolen närmast fönstret, slog mig ner med ryggen mot havet och tittade ner i bordet.

Framför mig stod vitrinskåpet, fyllt med vita, beigea och grå bokryggar.

En frisk, kylig vind blåste då och då in från de öppna fönstren och strök mig över nacken.

Jag satt en stund, med händerna på bordsytan och det lilla glaset framför mig.

Rummet höll på att fyllas av hav och bensin, höstlöv och kyla.

Jag gick ut på balkongen igen och vände ansiktet mot den mjuka havsbrisen. Den slog emot kinderna, vidrörde läpparna. Den lena höstvindpusten strök mig över ansiktet och den mjuka, rena kylan fyllde lungorna.

Jag såg ut över havet och molnen, slöt ögonen, tittade ut igen.

Det var den fjortonde november.

Det höll på att dra ihop sig till regn.

Translated Excerpt

I don’t know. Now the seven windows are open, despite the rain. A stale smell hit me as I unlocked the front door: a sweet mixture of furniture polish, wet wood, dust, and mold.

It was bright in the hall. I closed the steel-reinforced door behind me and put the keys down on a narrow bureau next to a stack of letters and junk mail. The light came streaming through the glass windows of a double door that was right in front of the entrance. Behind these doors, a spacious room with high ceilings and three arched windows lay. The triangles of the herringbone parquet pointed out towards the promenade and the sea. The golden parallelograms of evening sunlight penetrated the floating dust, and came to a stop just before they touched the opposite wall. Against this wall was a dark cabinet with glass doors. Between the bookshelf and the windows, a round table of dark oak stood as well, with the matching set of four chairs inserted beneath it and a green lamp in the middle. Otherwise, the room was empty. In the windowpanes, a painful, azure-blue nothingness burned.

Deux pièces, the lawyer had said. I left my attaché bag on the table and went back out to the hall. The dried-out parquet creaked at each step. To the right of the front door, or to the left when you entered, was the kitchen. A small corridor, with two more doors, veered off in the other direction.

In the other room, a smaller one, the shutters of the windows were closed. It was a corner room, likewise facing out toward the beach promenade on the front, but also to the stone stairs that ran along the short side of the house on the side. The same diagonal streaks of sun, but cut up into dots, ran across the floor and bisected a large old double bed, as if to strike it out. In the corner between the windows there was a chair; by the bed: a chest of drawers with a white lace cover, and an old-fashioned wardrobe in light lacquered wood, maybe teak. At the foot of the bed, a set of neatly folded sheets, to judge by the plastic packaging under them apparently taken from a dry cleaner, were laid diagonally to the bed’s rectangle, at the same diagonal as the parquet and the rays of light.

I looked at the bed for a moment, felt the thick white cotton bedspread with my hand, and then went back out into the hall.

When I opened the door opposite the bedroom, a damp coldness struck me, along with a suffocating odor. I took a step back.

It was dark inside.

I turned on the light switch, but nothing happened. I picked up my phone, shone it in front of me. I was jerked by a shudder. In the cold artificial light, bouncing into the far corner, was a bathroom with walls flaked and deformed under white and gray-green boils of mold. In the corners and around the bathtub, black mold spread. A white dresser next to the sink had turned gray under a thin layer of dust-like mold. The upper part of the mirror was struck by crystal formations that resembled gray-green salt. The narrow window on a lightless air shaft stood open.

I got a stuffy nose, felt my eyes water and my throat turn dry.

I closed the door and coughed into my sleeve; went back to the living room and opened one of the double windows.

The French windows led out to a balcony, narrow but real. I stepped out, leaned against the railing and breathed in the wet, wide-open sea air. With my hands on the balcony railing, warm from the evening sun, I looked straight out to sea. Down on the empty Quai des États-Unis, a car was moving, and a man was crossing the road slantwise. A clarinet player was packing up. It was evening in Nice, but still light; the sun was setting over the airport’s distant tower.

The balcony was empty, except for a small, round metal table. In a white crème-fraîche jar, filled with dirt, stood what had once been a rosemary plant.

I went back inside and opened all seven windows: their locking mechanisms were old and pleasant, heavy fittings and handles made of white-painted steel. The rooms became even brighter. Grime marks from years of rain were visible on the windowpanes.

I went back to the hall and looked into the bathroom. To the left of the door was a clawfoot cast-iron bathtub. The tub itself seemed to have been spared, but when I shone a light over it, I saw that the wall above was covered by a painting depicting a palm tree in shades of deep green. A large patch of mold, with the contours of a hot air balloon, had settled over the palm.

I closed the door, listened for it to click shut entirely, and returned to the main room. I stood perplexed in the middle of the room, looking out toward the sea.

Far inside me, beyond my inner horizon, a wave of noiseless sadness rose up and ebbed out.

I turned and looked at the cabinet, at the rows of yellow and yellow-grey spines behind the old glass that was here and there warping the interior.

I stood looking at them, without thinking about anything, with my hands in my pockets.

Suddenly the strips of light disappeared, as if someone had turned the lights down with a dimmer. I turned to the windows. The sunlight returned after a short while, like the ambling touch of a child's fingers, and then disappeared for good. Coolness blew from the street.

I went to the kitchen. Black mold had also formed in the closed refrigerator, but there was nothing inside to rot; the only thing left was a half-empty bottle of Ukrainian dessert wine on the door shelf. I went to the hall again, and immediately identified a black electrical cabinet with ancient fuses. I gathered my courage and pulled the switch – it offered little resistance, like an old mechanical toy that needs cranking – and the dizzy hum of the refrigerator could be heard from the kitchen. In the already bright living room, the green shade of the library lamp shone.

I poured the wine and went back to the living room, pulled out the chair nearest the window, sat down with my back to the sea and looked down at the table.

In front of me was the display cabinet, filled with white, beige, and grey spines of books.

A fresh, cool breeze blew in from time to time from the open windows, brushing the back of my neck.

I sat for a while, my hands on the surface of the table and on the small glass in front of me.

The room was filling up with sea and gasoline, with autumn leaves and cold.

I went out on the balcony again and turned my face to the soft ocean wind. It hit my cheeks, and touched my lips. The soft autumn breeze brushed my face and the soft clean cold filled my lungs.

I looked out over the sea and the clouds, closed my eyes, looked out again.

It was the fourteenth of November.

The rain was just getting started.

Contact Details

Watch Maxim's video